Photogyllensten-bloggen
Bland vargar och björnar
Många av Fotosidans medlemmar har besökt den finsk-ryska gränsen för att fotografera björnar och vargar. Det har även jag gjort och då besökt flera av de många gömslearrangörer som är verksamma längs gränsen. I november 2025 kommer jag att leda en fotoresa hit för Wild Nature Fotoresor (www.wildnaturefotoresor.se), för att i första hand fotografera vargarna i vinterpäls med den kommande vintern synlig i terrängen. Eftersom det gömsleområde som kommer att användas under resan är nytt sedan cirka 8 månader tillbaka (gömslearrangören tvingades då flytta de gömslen som tidigare legat i s.k. "ingenmansland"), ville jag göra en rekognoseringsresa och testa den nya gömsleterrängen innan jag tar med resedeltagare dit. Därför besöktes östra Finland ännu en gång nu i slutet av juni.
Trots att jag vid detta laget tillbringat tusentals timmar i olika gömslen för att fotografera örnar, björnar, vargar, järv, m.m., är det lika spännande varje gång jag kommer till ett nytt gömsleområde. Vad erbjuder detta området för möjligheter och framförallt, vilka arbetsvillkor (ljusförhållanden och möjliga brännvidder) kommer de kommande timmarna att bjuda mig på?
Tidigare har jag under 40 år ägnat mig åt sportfotografering världen över (där 6 OS + mer än 50 EM, VM och WC-finaler finns i mitt CV). Jag fick min lärlingsutbildning till fotograf i en tidsålder när långt ifrån alla kameror hade inbyggd exponeringsmätare. Istället användes en lös handhållen ljusmätare, vars värden manuellt överfördes till kameran. På den tiden var finesser som exponeringsautomatik och autofokus något ingen eller väldigt få hade hört talas om. Då gällde att den ljusmängd som fanns där motivet uppehöll sig resulterade i ett ljusvärde/exponeringsvärde som betecknades som ett EV-tal. Detta EV skulle jag som fotograf omvandla och fördela mellan slutartid, bländare och ISO-tal, där det ISO-talet jag valde resulterade i vilken film jag valde att arbeta med. Idag kan vi ändra ISO-tal, slutare och bländare mellan varje bild vi tar och såväl arbetet som möjligheterna har underlättats avsevärt. Men odiskutabelt har jag stor nytta av mina gamla erfarenheter från att snabbt besluta om och omfördela slutartid, bländare och ISO-tal när ljuset börjar försvinna... Hur mycket skärpedjup behöver jag? Vilken slutartid är den längsta jag kan använda för att med hyfsad sannolikhet kunna frysa en rörelse eller uppnå de slutartidskopplade effekter jag önskar åstadkomma? Och var går min kameras "smärt-tröskel" vad gäller ISO...??
En annan intressant reflektion slår mig medan jag sitter i gömslet. Det finns stora likheter mellan sport- och naturfoto. Man anländer till fotoområdet i god tid innan det kommer att bli action och försöker hitta/få bästa möjliga position att arbeta ifrån. Sedan förbereder jag mig och mina kameror, väljer objektiv och gör grundinställningar på kamerorna utifrån rådande ljussituation. Sedan sitter jag vaken och uppmärksam på allt som händer i området, gör nödvändiga justeringar om och när ljuset ändrar sig. Kommer något tänkbart motiv in i gömsleområdet, bestämmer jag mig för vilken brännvidd jag vill börja jobba med och har fingret på avtryckaren. Händer det något vill jag ju inte missa detta...
I detta avseende är också natur och sportfoto väldigt lika. Långa tider kan det som händer framför kameran vara "mindre intressant", men så plötsligt och ibland väldigt snabbt, börjar det hända saker och då gäller det att vara med. Då är det inte läge att börja vrida på bländar-, ISO och slutartidsrattarna... Som ung fotolärling fick jag en gammal pressfoto-klyscha noga inpräntad i mitt undermedvetna; "Tillfället kommer som en snigel och försvinner som en blixt!" och i likhet med scouternas valspråk gäller det att "alltid vara redo"...
Under mitt senaste besök i Finland hade jag turen och förmånen att vargar, björnar och ljusförhållandena agerade i symbios med varandra. En sen kväll kom en björnhona med tre ungar till gömsleområdet ungefär samtidigt med vargflockens alfahane, som hade tre årsgamla vargar med sig. Ett antal fantastiska minuter följde i ett ganska svagt men samtidigt mjukt och fint ljus, där djuren interagerade med varandra. Jag bjöds på nyfikna djur, björnar och vargar som omväxlande uppvisade lekinviter och aggression mot varandra, osäkerhet och rädsla, flyktstarter och avståndsregleringar, djur som av olika anledning hela tiden hade mycket hög uppmärksamhet mot omgivningen för att inte överraskas av något hotande, hungriga djur som ville äta och/eller försökte stjäla mat från varandra. Under några fantastiska minuter förevisades det högskolans elever i etologi får lära sig under flera terminer, i praktiken framför mina ögon. Ibland funderade jag på om jag kanske rent av skulle lägga kamerorna åt sidan och enbart sitta och njuta av föreställningen...
Jag fortsatte dock att fotografera och det blev en del bilder som jag nu så här efteråt känner en viss glädje över att ha, som påminnelse om denna härliga kväll och natt. Till alla er som tidigare besökt området där vargflocken och björnarna håller till, men ännu inte hunnit besöka de nya gömsleområdena efter att de flyttats, kan jag lämna denna recension; Det nya gömsleområdet med myrmark är enligt min uppfattning avsevärt bättre än det tidigare. Det är större ytor som det är bra att fotografera djuren i, där det nu finns fler möjligheter att få vettiga bilder när något händer. Här finns också en del mindre träd jämnt fördelade i terrängen som ger en trevlig miljökänsla. Enligt min uppfattning blev den påtvingade flytten av gömslena definitivt inte till det sämre och jag ser fram mot att få komma tillbaka i november.
/Jan Gyllensten
Instagram: photogyllensten
Lägg till
Hälsningar Lena
Alfatiken var enligt den information jag fått dräktig i våras, men när jag var på plats i slutet av juni fanns ingen observation gjord av valpar födda 2025.
Ofta kommer ju valparna fram och blir synliga först i slutet av juli och under augusti.
Men med hyfsat stor sannolikhet finns det valpar i flocken även i år! 🤗👍
Mvh Håkan